Bilden ovan tagen av Brigitte Ranniger 9 september 2009 i Slottskogen.
När jag nyligen läste rubriken ”Krushuvad pelikan siktad i Jämtland – första gången i Sverige”, kände jag mig först förvånad. För hur kan det vara första gången, när jag själv minns pelikanerna i Slottsskogen så väl 2009?
Under många år var pelikanerna en självklar del av djurlivet i Slottsskogen i Göteborg. Jag brukade stanna till vid dammen och titta på dem – särskilt det gamla paret som alltid stod nära varandra. Jag kallade dem för ”det strävsamma gamla fina paret”. De såg nästan ut som gamla vänner som aldrig släppte taget.
Den 9 september 2009 tog jag fotot ovan på några nya pelikaner som hade kommit dit. Det var en förändring. Det gamla paret syntes inte längre, och en ny, yngre grupp hade tagit plats. Kort därefter försvann pelikanerna helt. Djurparken i Slottsskogen tog bort de tropiska fåglarna, däribland pelikanerna, på grund av besparingar och en inriktning mot mer inhemska arter. De flyttades till andra parker, bland annat Helsingborg och Alingsås.
Det är viktigt att komma ihåg att pelikanerna i Slottsskogen inte var vilda – de levde i djurparkens vård, i en inhägnad miljö. Så även om de var verkliga och närvarande i många göteborgares vardag, räknas de inte som en del av Sveriges vilda fågelliv.
Så när jag nu läser om en krushuvad pelikan som siktats i Jämtland och att det kallas ”första gången i Sverige”, förstår jag att det handlar om något annat: en vild, friflygande pelikan som tagit sig hit på egen hand – ett sällsynt och uppmärksammat naturfenomen.
Men för oss som minns fåglarna från Slottsskogen var de ändå en del av vår relation till naturen – trots att de inte var vilda. Så även om nyheten från Jämtland gäller ett historiskt fynd i ornitologiska termer, bär jag fortfarande med mig mitt eget första pelikanminne. Ett som stod vid dammens kant, bredvid sin livskamrat.