Att bli sedd – på riktigt
Det finns en särskild sorts längtan som inte alltid har ord. Den bor djupt inom oss, tyst och envis. Det är längtan att bli sedd – inte som en roll vi spelar, inte som en kropp någon betraktar, utan som den vi är i vårt innersta.
Inte som hustru, kollega eller dotter. Inte som värdinna, funktion eller form.
Inte som kropp, yta eller silhuett.
Utan som själ 🫶
Den där stilla önskan att någon verkligen ser oss. Hör det som inte sägs. Förstår det som inte syns. Möt mig där jag är – där jag är människa, inte prestation. Där jag bär både styrka och skörhet, och inte döljer det ena för att behaga med det andra.
Att bli sedd som själ är inte detsamma som att bli älskad för det man gör. Det är att bli älskad för den man är. Och det är först då – när någon verkligen ser – som vi också vågar visa oss 🫶
När vi vissnar inåt
En blomma kan vissna inåt om ingen ser den, om ljuset aldrig når fram. Så är det med människor också.
Vi vissnar när vi tystnar för att passa in. När vi blir roller och kropp – men aldrig riktigt själ.
Men vi kan börja blomma igen:
🌱 När någon lyssnar utan att döma.
🌱 När vi får vila i det som är sant.
🌱 När vi vågar ta plats i vårt eget liv.
Du förtjänar att slå ut.
Inte bara för andra – utan för dig själv 🌱🌸🕊️💫🪞✨