Seasons of Bridget

I dag har jag varit på treårskalas. Mitt yngsta barnbarn fyllde år. Hela familjen samlades – hans kusiner, farbröder, farmor och farfar – och jag fick krama om honom och lämna över mina presenter.

Vi grillade korv och åt prinsesstårta. En farbror till 3 åringen och en kusin kom hela vägen från Norge. Det betyder mycket när familjen anstränger sig för att vara tillsammans.

När kalaset var slut återstod det bästa – tre nya saker att leka med tillsammans med sina syskon.

Jag åkte hem med ett varmt hjärta. En riktigt fin söndag.

Den här lördagen började i sträng kyla.
–9 grader på morgonen. Klar luft, gnistrande frost och tystnad.

Framåt eftermiddagen mildrades det till –1. Nästan som om dagen ville mjukna.
Och nu i kväll –6 igen. En påminnelse om att vintern inte släpper taget så lätt.

Så är det väl också med hjärtat.
Det rör sig. Det svänger. Det fryser till ibland – och värms upp igen.

Alla hjärtans dag är kanske inte bara rosor och röda kort.
Den är också vardag, temperaturväxlingar och liv som pågår.

Och mitt i allt – ett leende, en stilla stund, och tacksamhet.

Lyckan är en fjäril som undgår dig när du försöker fånga den.
Men om du sätter dig i lugn och ro så kanske den sätter sig på din arm.
Lyckan går inte att jaga. När vi springer efter den blir den rädd.
Men när vi stannar upp, andas och låter stunden vara som den är – då kan den landa.

Det är –9 grader här i Göteborg i dag. Kall nordostlig vind. Luften är klar och bitande, marken frusen.

Ändå står krokusarna inne och slår rot. De sträcker sina lila kronblad mot ljuset i fönstret, som om de redan vet att våren är på väg.

Krokusen påminner mig om kärlekslängtan efter våren – den där stilla, varma känslan som växer under ytan innan den riktigt bryter fram.

Inspiration till en vacker dukning med krokus. 

När det gäller ett kärleksfullt beteende glömmer man det aldrig.

En vänlig människa som man bara dras till, för att hjärtat känns så gott.
Man märker det i blicken.
I leendet som är varmt och äkta.

Det är något som går rakt in i ens hjärta och själ.

Där finns ingen ondska.
Ingen avundsjuka.
Bara godhet.

Jag har mött flera sådana människor i mitt liv.
Och det är jag evigt tacksam för 🫶

Gemenskap och kärlek borde få finnas oftare.
Inte bara mellan två människor –
utan mellan oss alla.
Mellan människa och natur.
Mellan hjärta och värld.

I dag lyssnar jag på i Youtube Chris de Burgh – The Same Sun with lyrics.
Den påminner mig om något fundamentalt:
Ljuset är större än oss – men vi är en del av det.

 Kärlek som bär livet.

Kärlek är inte bara ord.
Det är handling.
En vänlig blick.
En utsträckt hand.
En omtanke om jorden vi går på.

När jag hör orden
“And when we’re lying close …”
ur duetten mellan Julio Iglesias och Diana Ross i låten All of You tänker jag inte bara på närhet mellan två.

Jag tänker på närheten till livet självt.
Till andetaget.
Till marken under våra fötter.
Till varandra.

Kärleken är det fundamentala.
Den som får oss att skapa.
Den som får oss att dela upplevelser.
Den som får ringar på vattnet att sprida sig långt bortom oss själva.

I dag vill jag leva i den rörelsen.
En kärlek som omfattar alltet här på jorden.
Och som får växa – lite oftare.

Trädet som tar emot brev.