Det är lördagen den 9 november och när jag tittar ut genom fönstret möts jag av ett gråmulet Göteborg – precis som det brukar vara här mitt i november. Sådant väder får mig alltid att tänka på advent och julen som närmar sig, det blir ett perfekt tillfälle att bringa lite ljus i mörkret. Tanken på en mysig julmarknad lockar också. Kanske är det till och med dags att börja julklappshandla till mina fem älskade barnbarn. Jag ser verkligen fram emot julskyltningen på Nordiska Kompaniet söndagen den 17 november. Förhoppningsvis klarnar vädret upp lagom till fullmånen fredagen den 15 november som kallas frostmånen.
Minnet av filmen om Hachiko – en sann berättelse som många berörts av – går djupt. Att följa den lojala akitan som dag efter dag stod trofast vid stationen, väntande på sin älskade husse som aldrig mer skulle komma hem, är både hjärtskärande och vackert. Hachikos eviga hopp och trofasthet bär på en styrka som är sällsynt, en påminnelse om den ovillkorliga kärlek djur kan känna och visa oss människor. Denna sanna historia om en vänskap som trotsar tid och avstånd rör oss, för det är så sällan vi ser kärlek så ren och orubblig 🫶
En illustration av Hachiko
Idag har jag skapat en illustration baserad på tanken om hur det skulle kunna vara att vara en hund i Alaskas vildmark. Inspirationen hämtades från den fiktiva romanen ”Skriet från vildmarken” skriven av Jack London. Jag har lånat boken idag och ser fram emot att börja läsa den. Jag har även beställt tre andra böcker som relaterar till Alaska, vilket inte är så konstigt eftersom mitt besök där i september har inspirerat mig ytterligare.
Den 1 november 2024, dagen efter en natt fylld av Halloween-mystik, svepte en stormvind över Göteborg och västkusten. Laddad med en vild och oemotståndlig passion. Efter att nattens festligheter lagts var han fortfarande tung och dramatisk, och snabbt rullande moln målade nyanser av djusgrått. Denna storm, matad av den gångna högtidens magi, viskade inte längre utan ropade ut sin närvaro med en kraft som fick fönster att skallra och dörrar.
Under stormens kraftfulla inflytande bugade sig träden och löven virvlade upp i en förtrollad dans, som om de ville hålla kvar vid glädjen från Halloween och aning längre. Luften vibrerade av elektricitet och bar på en blandning av regnets friskhet och äventyrets lockelse, samt en svag doft av rök från de nyligen släckta jack-o’-lanterns.
Det är måndag, en sådan där grå och stilla dag där vädret knappast lockar en utanför dörren. Per Fläder suckade och konstaterade att dagen kändes lika blek som himlen. ”Vad ska vi hitta på då?” undrade Per Blå och höjde ögonbrynen i en utmaning, som om ett nytt äventyr skulle ligga runt hörnet. Själv tog jag mig ut en sväng till Ö&B, mest för att fånga lite ljus och bryta av vardagen.
Trots att det bara var förmiddag, vimlade det av folk därinne – och varför inte? Hyllorna svämmade redan över av julpynt i alla dess former. Glitter, gnistrande kulor, små tomtar och juliga ljusslingor blänkte och lyste upp lokalen som en förankring om festligheter. Jag kunde inte låta bli att le. Julen är ändå jul, och hur många gånger jag än ser det, finns det alltid något nytt och glimmande att upptäcka. Även om det är knappt två månader kvar, väcker den där varma förväntningen.
Senare, när eftermiddagens lugn hade lagt sig över hemmet, bestämde jag mig för att göra något med laxfärsen jag köpte häromdagen. Jag rullade små, fina färsbullar och stekte dem gyllene. Doften som fyllde köket var underbar, och smaken blev precis lika god som jag hoppats. Men varje tugga fick mig att tänka på en annan laxrätt – en minnesvärd upplevelse som tog mig tillbaka till september ombord på kryssningsfartyget i Sitka, Alaska. Där satt vi, några i gänget, i en varm och ombonad matsal medan fullmånen lyste genom fönstren. När vi fick in laxen… åh, den bara smälte i munnen, med en smak så mild och silkeslen att det nästan kändes som ett mirakel. Det var en smak som stannade kvar, en påminnelse om skickliga kockar och en förtrollande miljö.
Med 2500 passagerare och en besättning på 800 personer – de flesta från Filippinerna – är det tydligt att dessa kockar har en gedigen erfarenhet av att tillaga mat till perfektion. Nu återstår bara för mig att försöka återskapa den magin här hemma. Tänk om man kunde frambringa samma smältande mjuka lax med den där milda smaken.