Resten av veckan kan få handla om att varsamt uppmärksamma det som känns – utan att döma, förstora eller trycka undan.
När känslan av att bli sårad dyker upp kan det vara hjälpsamt att stanna upp och fråga sig:
-
Vad är det egentligen som gör ont just nu?
-
Är det något som händer i stunden, eller något gammalt som väcks till liv?
Det kan också vara värt att fundera över motsatsen till att känna sig sårad.
Ord som trygghet, värdighet, helhet eller inre stabilitet kan fungera som riktmärken – något att återvända till när känslor svallar.
En viktig del av veckan kan vara att släppa skulden.
Att tillåta sig att känna betyder inte att man gjort fel.
Skuld hör inte hemma i känslor som uppstår – den hör hemma där ansvar faktiskt finns.
Känslor behöver ibland få röra sig för att inte fastna.
Rörelse, andning, stillsam dans eller enkla kroppsrörelser kan hjälpa till att låta det som känns få passera.
Det kan också vara stärkande att bekräfta sig själv genom små handlingar:
något kreativt, något som lugnar kroppen, eller en påminnelse i form av ett föremål eller en vana som signalerar självrespekt.
Om känslan ändå dröjer sig kvar kan den få finnas – utan att ges makten över dagen eller tankarna.
Den är en upplevelse, inte en sanning.
Mot slutet av veckan kan reflektion få ta plats:
vad har blivit tydligare, vad har förändrats, och vad vill tas med vidare?
Och kanske viktigast av allt:
att påminna sig om att omtanke inte är en belöning – utan en självklarhet.
