Seasons of Bridget

En blogg av Brigitte Ranniger

Dag: 2 augusti, 2021

Klart man minns Lytton

2.7.2021

Det lilla samhället Lytton slukades av lågor efter att  ha satt värmerekord i Kanada med 49,6 grader. – 90 procent av byn har brunnit, däribland centrumet, säger den lokala parlamentsledamoten Brad Vis. Omkring tusen personer i västra Kanada har evakuerats undan elden.

https://www.hbl.fi/artikel/runt-1-000-evakuerade-i-kanada/

 
 

  01 aug 2021.  Lytton  B.C. invånarna vädjar till provinsen för att hjälpa de loka myndigheterna att bygga om. 

 

Ofattbart att nästan hela samhället Lytton är nerbrunnet. 
Minns när jag var där tisdag 06 september 2005. Åkte dit från Lillooet där
jag tillbringade 2 månader.  

Powwow och dans med indiananer i Lytton B.C, Kanada

Skrivet av Brigitte Ranniger  tisdag 06 september 2005 

 
Weekenden har varit fantastisk. I Lytton där Thomson river och Fraser River möter varandra var det Labour Weekend festival som indianer arrangerat i den lilla staden. I dofterna av hot dogs, biff och rökt lax var det en härlig stämning. Dom visade bl a en gammal film om guldruschens tid där Lytton var en plats där många började ta sig upp för Fraser river. Floden med de farliga strömmarna och där många drunknande.

En Chief (hövding) valkomnade oss alla och sa att ingen är vare sig mer eller mindre värd än någon annan. Genom oss rinner samma blod och vi ar födda i vattnet. Han menade att vi misshandlar moder jord och nu ser vi konsekvenserna med tanke på tsunami och stormen Katrina. 

Indianer ar varma, vänliga och omtänksamma. De verkar inte stressade på något sätt utan tar saker och ting som de kommer.

Powwowen var fantastisk. När indianer har på sig sina danskläder sa blir det så vackert att se dom dansa. De visade bl a fjärilsdansen dar kvinnor dansar och som ar en healingdans. Gräsdansen dansar männen.

Jag deltog senare i en vänskapsdans där alla sedan tar varandra i hand under dansens gång för att lära känna varandra.

Äldre ses högt inom indiankulturen eftersom dom har så mycket erfarenhet. En äldre kvinna pratade och hon sa att hon går ofta ner till floden och ber till våran ”creator” och att alla människor ska ha samma rättigheter och att indianerna inte ska ses som en underklass.

Åkte tillbaka till Lillooet. Det är varmt och skönt ute. Blir kanske ett dopp i Seton Lake.

 

 

 
     

Squamish Nation ska bygga mer än 400 bostäder

När jag varit i Lillooet B.C. Kanada så har jag alltid åkt igenom Squamish. Befolkningen i Squamish -folkräkningens tätort – inklusive First Nation reserver i Squamish Nation som som inte styrs av kommunen – är 19 893.          Squamish Nation – Vårt land Traditional Territory är 6 732 kvadratkilometer (673 200 hektar). 

Läste idag i Squamish news att Squamish Nation ska bygga mer än 400 bostäder till rimliga priser efter folkomröstning om ”jordskred”. En överväldigande majoritet av Squamish Nation -medlemmarna röstade för ett landmärke med rimliga bostäder.

 

På tal om Squamish så har jag varit där 2002, 2003, 2005 och 2008. Ett ställe man åker förbi eller sover över i om man skall till Lillooet. 

 

Reseberättelse  Senast uppdaterad ( söndag, 25 september 2005 )
Brigitte Ranniger
 

Efter Whistler körde jag till Squamish som ligger på vägen mot Vancouver. Varje år när nordanvinden sveper genom dalen kommer hundratals örnar till floden för att äta den döda laxen. Det brukar vara i slutet av november. Jag såg några örnar  flyga med sina mäktiga vingar.

Har finns flera indianreservat men dom omnämns inte i den lokala turisbroshyren vad jag kunde se . I stan kan man dock hitta många konstverk som indianerna skapat. I Whistler såg jag inte en enda indian. Whistler är enbart en skiresort för folk med ett genuint intresse för att bo flott och åka skidor eller bara titta på. Jag blev uttråkad efter bara några timmar. Finns inget tråkigare än att gå i massa skidsport/souvenirer affärer. Whistler skulle behöva med Fashion. Finns en enda klädesaffär för kvinnor som heter Chateu.

Folket som bor permanent i Whistler kan inte köpa vardagskläder där utan måste åka till Vancouver.

Squamish är ett mysigt litet samhälle med gågata med små affärer och cafeer. Bara för några år sen när jag var här så fanns det inte mer än typ Mac Donalds och några motell. Det satsas hårt nu inför os 2010 för Squamish ska vara och är en portal till fantastiska skidorter.

I lillooet samtalade jag och en indian med mycket visdom hur viktigt det är att bo/jobba på platser som ger bra energier. Samma gäller människor som man har omkring sig. Livet går ut på enligt honom att samla på bra energier vilket är oerhört viktigt för hälsan.

Om man känner att något/någon suger kraften ur en så ska man ändra det snarast. Jag tänker ofta på hans ord och känner att just Lillooet ger mig bra energi till skillnad mot Whistler som gjorde mig trött och uttråkad.

Indianer är ofta lugna och lågmälda och det påverkar en relation med dom vilken blir behaglig. Dom är vänliga men reserverade och tar inte till sig någon som dom  känner inte respekterar dom.

 

Många indianer genomgår identitetskris. ”Who Am An Indian” är en viktigt fråga för dom. Är man indian bara om man vuxit upp på ett reservat och tagit del av kulturen? Hur är det med alla dom som blev bortadopterade till vita och i vuxen  ålder fått veta att dom är en indian.

 

I Lillooet tvingades många indianbarn att lämna Lillooet för att gå i en speciell skola som ligger 18 mil i Kamloops. Många föräldrar till indianbarn var rädda att lämna bort sina barn  för att vita förde ju med sig ”smallpoxen” smittkoppor vilket dödade 4000 indianer i Lillooet. I en del böcker står det att en guldgrävare bar på smittan och i en annan bok står det att de vita medvetet smittat filtar med smittkoppor och sedan gav det till indianerna.

 

Många indianer gick förr (en del gör det än) upp med sina familj nära snögränsen på sensommaren och hösten för att plocka vildpotatis och medicinalörter som växer högt upp i bergen. De stannade flera veckor för att samla. Dom ville inte lämna sina barn men tvingades.

Bilden visar mig vid Seton Lake I Lillooet B.C. Kanada 2005.

 

     

 

Skrivet av Brigitte Ranniger   
måndag, 26 september 2005
Idag har det varit ca sol och 18 grader i Squamish och jag satt ute och drack mitt morgonkaffe. Sen blev det långpromenad utmed hamnen. Squamish betyder på indianspråk ”The mother of the winds”

En hög bergskedja med utsikt från mitt rum är så rak utmed sidan att man tror nån skurit med en osthyvel. Berget heter ”Mount Chief” efter en hövding och är mycket populärt berg att klättra upp på.
Som jag skrivit förut så satsar Squamish stenhårt inför OS 2010. Här bara det bubblar upp massvis av affärer. Jag hoppas innerligt att det inte kommer att bli som Whistler.

Tog en biltur till reservatet där man kan se örnarna på sen hösten. Åkte lite längre in i reservatet med där blev det stopp. Ingen får åka in där utan tillstånd. Måste finnas nån anledning att indinaerna satt denna gräns. Jag är rädd att det blir en stor segretion nu när Squamish exploateras så hårt.