Idag är det den tredje advent och då blir dagens beskrivning av Göteborg så här:   Staden är täckt av en disig dimmridå.  Kan det ge en poetisk bild när jag kikar ut?   Inte mer än att det kan förändra utseendet på staden genom att dölja horisonten. Kan ju  skapa en känsla av mystik och avskildhet. Kan den beskrivningen  inspirera till reflektion och skapa en känsla av lugn och tystnad mitt i stadens liv och rörelse? Ja eftersom det nästan är knäpptyst nu.