På första sidan i Gp idag ser man en bild av Prinsessan Diana
och på sidan 12 kan man läsa ett söndagsreportage om
Diana skrivet av Britt-Marie Matsson.

För några veckor sedan såg jag en dokumentär på tv
där Dianas söner ville hedra sin mamma som förolyckades
den 31 augusti för 20 år sedan. 

1997 så hade jag kommit ut på nätet på landet och ville inte tro
det jag läste att Diana hade gått bort. Det kändes så overkligt och
helt fruktansvärt med tanke på vad hon hade gått igenom i sitt liv.
Speciellt med det olyckliga äktenskapet.

Hösten 1998 åkte jag i en månad i södra England för att skriva.
Hittade ett hotell senare inne i London där jag skulle vara i en vecka.
Tog tåget en dag till Windsor för att hitta ett hotell för att dagen
efter besöka Windsor Castle. Jag ville känna av var Diana också hade
varit någon/några gånger under den tiden hon var gift med prins Charles.
När jag var inne i slottet så virvlade tankarna omkring. Speciellt då jag i ett av
rummen möttes av en skimrande regnbåge som lyste genom det vackra fönstret.
Jag kikade ut och såg alla vackra höstfärger medan jag funderade på om
Prins Charles och Prinsessan Diana varit i rummet som luktade väldigt speciellt.
Tänkte också om dom ätit ”Kungamiddag där”

När jag återkom till London så besökte jag platsen där dom bott.
Framför grinden låg fortfarande 1000 tals blommor trots att Diana
hade gått bort ett år tidigare. Hela atmosfärens energi visade att hon var
oerhört älskad av många människor. 
Sönerna prins William och prins Harry berättade i dokumentären hur
dom saknade sin mamma som gav så mycket kärlek och närhet till dom.
Dom kunde inte glömma hennes varma kramar.
Sönerna har behov av att minnet av sin älskade mamma lever kvar.
Döljer man sina känslor så döljer man ju även sina behov. Bra att dom
visar sina känslor och behov.

Jag själv kommer alltid minnas Prinsessan Diana som en ljus,
varm kärleksfull människa som också visade sina känslor för
sina barn och för människor som har det svårt.