Hon hade packat ihop och lämnat honom
Livstecken saknades
Inte ens ett ynka brev

Han var rädd vad han gjort
ensamheten kröp närmare och närmare
även om han bett om förlåtelse

Brevlådan var kall som is
letade febrilt efter ett brev från henne
gick tillbaka med tunga steg

Ögonen fylldes med tårar
Gäckande ångest
lekte med känslor av skuld

Händerna fördes mot ansiktet
ville inte se det grymma livet
sökte sig till barskåpet

Förde flaskmynningen till munnen
Svalde den starka spriten
med en grimas

Ilskan och ensamheten trängde fram
tog flaskan besinningslöst
slängde den i väggen

Satan! Satan! skrek han
Slog knutnävarna på bordet
Svettpärlor trängde fram

Han ville slåss
slå tillbaka mot smärtan
tog en ny flaska och drack

Helvete!
Nu hjälper inte ens spriten
Han vrålade av vrede

Spriten kunde inte
lindra ångesten
Obehagliga känslor pockade upp

Han knäppte upp skjortknapparna
ville få en gnutta luft
sjönk ner i fåtöljen

Han saknade henne enormt
Hur kunde han känna så här starkt nu?
Intermezzomusik sattes på

Ljudet från skornas klackar
ljöd igenom den tunga musiken
Rastlöst gick han fram och tillbaka över parketten

Han tog skivan
Bröt den i två delar
Huset blev tyst och ödsligt

Inget barnskratt hördes längre
Uppvaknandet efter otroheten
gav honom  enorma skuldkänslor

Ville ha allt ogjort
Nu var det försent
Ville visa hur mycket han älskade henne

Utanför fönstret föll vattendroppar
Dimman var tät
Lika kompakt som den hårda knuten inom honom

Vad har jag gjort, grät han.

Dikt av Brigitte Ranniger