Hela natten hade det regnat och ruskat om solrosorna hårt
men nu var det helt vindstilla i den gryende välkomnande soluppgången
Dimmslöjorna steg sakta upp från den nedkylda marken när solen
började värma
Växtrikets dofter berusade
Morgonbrisen smekte allt den kom åt
Jag gick fram till min älsklingssolros
som stod vid åkerkanten
Stoltast och vackrast
Mina vänliga händer smekte hans blomsterkorg
Mina läppar kysste honom
Ovanför hans huvud surrade humlor och bin irriterat
De ville inte bli störda av kärlekstrams
Jag kände att han förbannade sitt öde
Han ville krama mig
men hade inga armar
Kyssa mig….men saknade läppar
Hans manliga hjärta klappade
Hårdare och hårdare….
De varma solstrålarna sökte honom
Ville att han skulle vända sig mot dem som han alltid gjort
De var lite avundsjuka
Men nu var kärleken viktigare för honom
än de barnsliga fnittrande solstrålsflickorna
Jag visste vad som väntade honom
den slutliga skörden
att pressas till olja
Det gjorde mig både ledsen och sorgsen
Jag plockade ett gult blomsterblad
medans mina varma tårar rann nedför hans kraftiga stolta stam
Ja jag kände att han var berörd….
Det gula blomsterbladet blev
ett minne
av min omöjliga kärlek
Jag lade bladet i min oskrivna bok
Kvällen kom
Himlen färgades röd
Solrosen väntade på mig
men jag kom aldrig mer
Ljusen skimrande från lamporna i husen
Ledsen sänkte hans sitt huvud
Slöt sina trötta ögon
Ur romanen ”Också Tystnaden talar” Brigitte Ranniger