Det var tidig vårmorgon i Frankrike.
Åhhhh vad skönt!
Jag drog duntäcket över huvudet, sov lite till,
drömde, tänkte och längtade.
Gick upp, duschade, gjorde mig iordning , en liten droppe
”Burberrys of London” bakom örat.
Fan! Jeansen satt tajtare innan.
Som vanligt så sprang jag ner för alla trapporna. Drack lite te,
tog en macka, snackade en massa skit med madame. Hon
undrade om jag sovit gott i mitt ”chambre á concher”.
Oui madame!
Jag tog tåget in till stan. Skulle jag våga träffa dig?
Lade mitt huvud mot gardinen i tågfönstret.
Vred ringarna på mina darrande fingrar. Hjärtat bultade.
Rädd för vad? Kanske för både dina och mina känslor.
Där stod du ju utanför cafeét. Våra ögon möttes.
Du tog min hand och förde mig intill dig.
Nu hade vi hälsat på varandra iallafall.
Mmmmmmmm. Te och nybakade bullar.
Du tog min hand och ville att jag skulle visa dig stan.
Det pirrade i kroppen när jag kännde din värme. Men
ser du. Det vågade jag inte säga till dig.
Vi gick gata upp. Gata ner. In och ut i butiker. Du hängde
knappast med.
Du sa! lugna ner dig lite. Vi behöver inte göra allt NU
med detsamma. Jag vill lära känna dig istället.
Veta allt som jag får veta.
Du skulle iväg på ett möte. Kramade mig och ville träffa
mig snart igen.
Det ville jag också.
Dikt av Brigitte Ranniger