Egentligen skulle man skapa ett minnespussel eller historiepussel och fylla pusselbitar med sina upplevelser. Minnet har ju med våran identitet att göra. Tidigt idag tänkte jag på indianerna som jag träffat i Kanada. Även om dom har sina problem så är dom flesta av dom inte ”vilsna” utan håller samman i stammen. Dom menade att många som inte har någon tillhörighet och historia känner sig vilsna.

Jag minns tydligt när jag satt högt uppe i ett berg och ökenvinden lekte gäckande och lockande. På en åker bakom mig såg jag plötsligt en smygande Coyote (prärievargen).

Vargen respekteras av indianerna för sin intelligens och skicklighet i jakt. Det tror också om vargen ger styrkan till en man så blir han en stor jägare.

Coyoten tittade på mig och gav sig sedan iväg. Några dagar efter händelsen så satt det en lapp i dörren till mitt hotellrum. Jag var inbjuden till en stor fest hos en indianstamm bara några kilometer från ökenberget där jag mötte coyoten. Smickrad så åkte jag dit och var enda icke indian bland 100 indianer som var smyckade med vackra indiandräkter. Indianerna förstod att det måsta kännas annorlunda för mig att vara inbjuden till en indianstam högt öppe i ett ökenberg. Dom lät mig gå omkring och känna energin. Jag vande mig snabbt och fick smaka på frukter och torkad lax till att börja med. Sedan var jag med i vänskapsdansen. Det hölls tal för paret, spelades trummor, bjöds på festmåltid samt att en äldre indiankvinna berättade om coyoten som satt högst upp i stammens mindre totempåle.

Jag var berörd när jag åkte därifrån långt ner till byn.  Innan jag skulle lägga mig för natten tog jag en tur till floden där jag brukade se björnar. Jag hörde cikadorna spela och flodens brus. I floden funderade jag på om indianerna funderat på om jag kände mig vilsen helt ensam från sverige i en by på andra sidan jordklotet eller om någon i indianstammen sett mig nära coyoten och just därför bjudit in mig.