Tänk om vi skapade en singelträff i tanken? Tre kvinnor och tre män, främlingar för varandra, kliver in i samma rum en majkväll. Ingen vet vad som ska hända – men alla är där av samma skäl: nyfikenhet.

🌸 De tre kvinnorna

1. Margareta, 63 år
Sitter vid fönstret, bär en grön klänning som matchar hennes milda sätt. Hon är pensionerad bibliotekarie från Uppsala, älskar trädgårdsskötsel och har nyss börjat skriva på en bok om sin barndom i Dalarna. Hon lyssnar mer än hon pratar, men när hon väl säger något – då lyssnar alla.

2. Helena, 58 år
Med ett varmt leende och mörkblå klänning, är Helena kvällens samtalsmotor. Hon är sjuksköterska och reser gärna på egen hand. Hon har vandrat i Alperna och paddlat i skärgården. Hennes skratt smittar och hon är kvicktänkt – det märks att flera vid bordet gillar hennes sällskap lite extra.

3. Yvonne, 60 år
Klär sig i rödorange och bär glittrande örhängen. Hon har tidigare drivit ett galleri i Småland och jobbar nu deltid med konstpedagogik. Hon är intresserad av andlighet och astrologi och har lagt kort för några av gästerna innan middagen – med många leenden som följd.

🌿 De tre männen

4. Erik, 62 år
Har nyss gått i pension från sitt jobb som civilingenjör. Han gillar klassisk musik och gör sina egna inläggningar av sill och svamp. Han pratar gärna om skogspromenader och gamla hus. Margareta och han har hamnat mitt emot varandra och funnit varandras lugn väldigt behagligt.

5. Jonas, 59 år
En man med glimten i ögat, tidigare lärare i samhällskunskap. Numera håller han i föredrag om lokalhistoria och älskar gamla kartor. Han ställer alltid frågor till alla runt bordet, som om han ledde ett litet radioprogram. Helena verkar trivas i hans närhet.

6. Lars, 65 år
F.d. sjökapten som numera målar akvarell och bor nära havet. Han säger inte så mycket men är mycket observant. När Yvonne pratar konst lutar han sig fram. Han är nyfiken på människors drömmar, inte bara deras yrken.

Hur kommer detta att utvecklas?
Vad uppstår när sex människor, utan historia tillsammans, möts?
Det blir dagens fundering   ✨🕯️🤔📖

 

🗞️ En liten notis – och ett stort steg

Det hela började med en liten ruta i en lokal veckotidning, insprängd mellan annonser om kaffe och fotokurs:

“Singelträff för dig 55+: En kväll vid havet med samtal, enkel mat och nyfikenhet. Sex platser – tre kvinnor, tre män. Inga förväntningar, bara möjligheter. Hör av dig om du vågar.”

Margareta klippte ut notisen och lade den på köksbordet.
Helena såg den på sidan 7 och tänkte: “Varför inte?”
Jonas höll i tidningen på biblioteket och log.
Yvonne ringde direkt.
Erik tvekade – men lade märke till datumet. Det var exakt tre år sedan han blivit ensam.
Lars? Han var redan tillfrågad att låna ut sin plats – och kanske också sitt hjärta lite grann.

Ingen visste vad som skulle hända.
Men alla visste att det inte skulle hända – om de inte dök upp.

💬 Samtalen vandrar under träffen

Jonas frågar om någon minns sin första mobiltelefon. Plötsligt pratar de om hur snabbt allt har förändrats. Lars minns när man skrev sjörapport för hand.

Yvonne nämner att hon hört talas om ChatGPT.
– Jag bad den skriva en dikt om min barndom – och den fick mig att gråta. Fast den inte vet något om mig. Det är märkligt, säger hon.
– Eller mänskligt, säger Margareta. – Den kanske bara samlade ihop allas barndomssorg och la det i några rader. Det räckte.

Erik säger:
– Jag tror det handlar mer om att vi vill bli förstådda. Vem som än förstår oss.

Jonas lutar sig fram:
– Men om en maskin förstår dig bättre än en människa – vad säger det?

Tystnad.

Sen säger Helena:
– Att det är dags att våga möta varandra lite oftare. På riktigt.

🌙  Sent på kvällen – något rör sig under ytan

De har suttit vid bordet i timmar, men ingen verkar vilja resa sig. Det är som om något hållit dem kvar – inte av artighet, utan av nyfiken stillhet.

Margareta fingrar på sin tekopp. Hon ser på Erik, som just berättat att han ibland går ut i skogen utan telefon, bara för att lyssna på vinden i träden.
– Jag gjorde också det, säger hon, förr. Men sen blev tystnaden för stor.
Erik möter hennes blick.
– Men nu sitter du här. Bland ljud.

En liten tyst nickning. En mikroskopisk öppning.

🔥 En öppen fråga

Jonas, som varit kvällens mest pratglade, lutar sig tillbaka. Han tittar ut genom fönstret.
– Får jag ställa en fråga?

Alla nickar.

– Om ni fick välja att börja om med en sak i livet – men utan att sudda något ni varit med om – vad skulle det vara?

Tystnad igen. Men inte en sådan där som ber om ursäkt. En sådan där där alla tänker.

Helena svarar först.
– Jag skulle våga lite mer. Jag har gjort mycket, men vågat… mindre än jag tror.
Lars nickar.
– Jag tror jag skulle börja skriva. Inte för att bli läst – utan för att få höra min egen röst.
Yvonne säger:
– Jag skulle säga ja snabbare.
Jonas:
– Jag skulle säga nej oftare.

De skrattar, och det känns som ett samtal som kunde ha tagit timmar – men de behövde bara säga just det där.

✨ Och där, i skenet av de sista värmeljusen…

…uppstod något tyst, något som inte behövde förklaras. De var sex personer som aldrig tidigare mötts – men som delat något som kanske bara händer en gång. Eller kanske börjar det nu?

Träffades de igen? Vem hörde av sig först? Vad bär man egentligen med sig hem efter en kväll som denna?

Det får bli morgondagens berättelse.
Du är varmt välkommen tillbaka då.

🕯️🌿💬