Lars står i kvällssolen med en bukett vilda blommor i handen.
Snart kommer de andra.
Den första träffen
De sex som en gång svarade på en liten ruta i en tidning – och som nu, flera träffar senare, inte längre är främlingar.
Han har dukat med omsorg. Sex tallrikar. Vinglas som glittrar i det mjuka ljuset.
Pelargonerna blommar mot den röda stugan. Det doftar sommar och nybakat bröd.
Det är en ny kväll. Men det är också en fortsättning.
Singelträffen i tanken har blivit något mer.
🍽️ Maten den kvällen – enkel, somrig och minnesvärd
Lars ville inte imponera. Han ville välkomna.
Så maten blev som han själv – stillsam, genomtänkt och gjord med värme.
Till förrätt serverades en kall ärtsoppa med mynta och crème fraîche – hälld i små glas och dekorerad med en kvist citronmeliss.
– Friskt och grönt – som försommarens egen andning, sa Helena och log.
Varmrätten var en hyllning till havet och landet intill:
Ugnsbakad lax med citron och dill, nykokt färskpotatis med flingsalt och smör, samt en ljummen sallad med sparris, rädisor, sockerärter och rostade solrosfrön.
– Det här smakar som en midsommardag – när man slipper stressen, sa Jonas.
Till dryck serverades vatten med citronskivor, fläderlikör från Yvonne och ett vitt vin Margareta haft med sig från sin vinkällare i källaren.
– Bara den som vill, sa hon, och skymtade något i Lars blick.
Efterrätten kom fram långsamt.
Jordgubbspaj med knäckigt täcke, grädden lättvispad. Bären hade Lars plockat själv kvällen innan.
– Det här är inte bara efterrätt, sa Yvonne. – Det här är som ett minne man får äta.
🕯️ När kvällen blev tyst – men inte tom
Mörkret föll långsamt. Inte som ett lock – utan som en filt. Vinden var mild, och någon tände en lykta utan att säga något.
Samtalen gled över i tystnad. Den sortens tystnad som inte ber om ursäkt. Den som bara finns när människor känner sig hemma.
Helena drog filten tätare om axlarna. Jonas tog sista klunken av sitt vin. Yvonne rörde vid en blomma på bordet, som om hon ville minnas den med fingertopparna.
Och Lars – han reste sig tyst, tog fram ett litet träföremål han täljt tidigare i veckan. Det var en liten fågel, ungefär som en domherre, sliten men vacker.
Han ställde den mitt på bordet och sa:
– Den ska få bo här ute.
Och så tillade han, lite för sig själv:
– Och kanske hålla koll på att vi gör om det här.
Alla log. Ingen sa mer. Det behövdes inte.
