Det är något alldeles särskilt med att komma hem till gården och stanna några dagar. Ljuset faller mjukt över huset, träden lyser i alla nyanser av grönt och luften är fylld av ljud – koltrasten sjunger, hönsen kacklar längre bort och ibland hörs ett flygplan lyfta från Landvetter. Här andas allt lugn och liv på samma gång.
På altanen blommar rhododendronen i full prakt intill. Det är en sådan plats där man gärna sitter länge, med kaffekoppen i handen och fågelsång i öronen. Pelargonen på bordet har just börjat slå ut, och i bakgrunden syns studsmattan som vittnar om barnbarnens glädje och rörelse.
Ormbunkarna vecklat ut sina blad.
Min son och svärdotter har satt potatis i år. Här ligger landet nyplöjt, redo att ge liv. Den gamla sättaren står kvar som ett minne av tidigare bruk – och som en symbol för hur nya generationer tar vid. Det är något vackert i att sätta ner något i jorden och veta att man snart får skörda tillsammans.
