Mor och dotters äventyrsresa i Nordamerika 2003

I delstaten Idaho, strax norr om Klippiga bergen, ligger den vackra lilla staden Coeur d’Alene. Namnet sägs ha kommit från en fransman – den förste vite mannen som kom till platsen.

I närheten ligger ett stort reservat på 345 000 acres, där 1 843 medlemmar av Coeur d’Alene-stammen var registrerade år 2003. Stammen odlar vete, korn och linser, och över 180 000 acres skog finns inom reservatets gränser.

Namnet Coeur d’Alene har översatts från indianspråk till ”those who are found here” – och stammen själva säger:

“We are here because this is where the Creator put us.”

Silver, bly och förgiftad sjö

I området har det brutits mycket silver. Tyvärr har detta också lett till att bly och andra tungmetaller dumpats i stammen Coeur d’Alenes sjö, med allvarliga föroreningar som följd. Kostnaden för att rena sjön uppskattades redan då till 200 miljoner dollar, och en saneringsprocess pågick.

En av anledningarna till vår resa var just att jag ville ta reda på hur det gått med den här miljöfrågan. Men det var svårt att få tag i information. Än idag (2024) undrar jag om stammen fått någon form av ersättning.

Småstadsidyll och röda hattar

Själva staden Coeur d’Alene såg ut som många andra små amerikanska samhällen – men vi trivdes. Vi hittade ett bra motell, gick till en pub, tog en lång promenad och njöt av omgivningarna.

Nästa dag besökte vi några butiker. I en av dem sålde en kvinna färgstarka, långa klänningar med tillhörande röda hattar. Hon riktade sig särskilt till kvinnor över 50 år – något som visade sig vara en del av den internationella rörelsen ”Red Hat Society”. Jag upptäckte senare att det även finns en svensk motsvarighet:
👉 Ladies in Red Sverige

Promenad i reaktionsområdet

Vi avslutade dagen med ännu en härlig promenad i Coeur d’Alene, som bjöd på vacker natur, vatten, träd och luft som kändes frisk att andas. Hela området är som skapat för återhämtning och eftertanke.

Mer info om platsen:
👉 www.fyinorthidaho.com – Coeur d’Alene

Missionhuset – en bit av indianernas och katolikernas historia

Nästa dag körde vi vidare österut och stannade vid ett gammalt missionhus – den äldsta bevarade byggnaden i Idaho. Det byggdes av indianer tillsammans med en jesuitpräst som kom till området år 1840.

Före de vitas ankomst levde stammen kring Lake Coeur d’Alene i tipis. De beskrevs som lugna, intelligenta och attraktiva. Deras livsmedel bestod av fisk, rötter och bär. En dag hörde de om en granne till deras stam som hade en medicinman med stark kraft. De ville att han skulle komma till dem – och så kom en jesuitpräst från Kanada.

Vi gick upp för en kulle och in i det gamla huset. Golvet knarrade, och där inne fanns en gammal orgel, biktskåp, och en symbolisk sköldpadda – som bland många ursprungsbefolkningar står för fertilitet och liv.

Vi läste också att vissa ur stammen varit rädda för att gå in i altarrummet – de hade känt en skrämmande energi där.

Läs mer om platsen här:
👉 Old Mission State Park

Fortsättning följer…

Nästa stopp på vår resa blir Montana – följ gärna med i nästa inlägg!

Sommaren 2003 gjorde jag och min dotter vår andra resa till Nordamerika. Den här gången planerade vi en lång roadtrip som skulle ta oss från Vancouver i Kanada, genom flera amerikanska delstater – Washington, Idaho, Montana och Wyoming – innan vi återvände till Kanada via Alberta, med stopp i Banff, Lillooet och Whistler. En drömresa på många sätt.

En stressig start – men vi hann!

Den 17 juni flög vi med Lufthansa från Landvetter till Frankfurt, där vi bara skulle ha 45 minuter på oss att byta till det stora flyget över Atlanten. Som det ofta blir: försenat avgång. Planet från Landvetter blev en halvtimme sent, och vi hade bara 15 minuter på oss att hitta vårt nästa flyg. Men vi hann – med andan i halsen.

Varmt välkomnande i Vancouver

Efter en behaglig långflygning landade vi i ett varmt och soligt Vancouver. Vi hämtade ut hyrbilen vi skulle ha i sju veckor. Men redan vid disken fick vi en kalldusch: ytterligare 2000 kronor för en extra försäkring som vi trodde var inkluderad. Reseagenten hemma i Göteborg hade lovat att allt var klart. Jag borde ha protesterat mer – särskilt med tanke på vad som senare hände med bilen.

Vi checkade in på ett motell i norra Vancouver för att vila ut efter resan.

Capilano Suspension Bridge – höjdrädsla, adjö!

Nästa dag besökte vi Capilano Suspension Bridge – världens längsta hängbro. Min höjdrädsla fick stanna i bilen. På andra sidan bron väntade en fantastisk skogspark med regnskogskänsla, cederträd, regnbågsforeller och ett träd vars gift påstås ha tagit livet av Sokrates.

Kryssningsfartyget till Alaska

I Vancouver hamn låg ett enormt kryssningsfartyg på väg mot Alaska. Tre tutningar ljöd, och resan för de 2500 passagerarna och 1000 besättningsmedlemmarna började. Många stod redan på sina balkonger och skålade med champagne – det var en mäktig syn.

Gränsen till USA – inte så enkel som vi trodde

Vi körde tidigt nästa morgon söderut mot USA. Att passera gränsen var inte helt enkelt. Vi fick visa flygbiljetter, gröna kort och förklara att vi inte bokat hotell ännu – vilket gränsvakten inte riktigt trodde på. En polis kontrollerade bilen och konfiskerade våra tre äpplen (import från Argentina var förbjuden). Rosorna vi fått av en beundrare godkändes dock.

När vi till slut svarade att vi skulle till Yellowstone och bo på Holiday Inn, släppte spänningen. Ett stelt leende från vakten – och vi var på väg in i USA!

Wenatchee – ”äppelstaden” i ökenlandskapet

Vi körde österut på Highway 2, över ett bergspass med blåst och duggregn, och kom ner till Wenatchee – en liten stad i ett kargt område men med stora fruktodlingar. Efter ett köpcentersbesök och Caesarsallad på en bar somnade vi tryggt på vårt motell.

Ökenväg och oväntade möten

Nästa dag följde vi floden österut genom ett vidsträckt ökenlandskap. En lastbilschaufför hade varnat oss för att vägen var ödslig – och han hade rätt. Men odlingarna var imponerande, med enorma vetefält och ensliga gårdar. Temperaturen växlade från 37 till 14 grader.

Vi stannade vid en gammal mack och butik. Där träffade vi en mystisk man – en trapper eller kanske en hemlös – som stod lutad mot vägkanten. Hur han tagit sig dit i den stekheta hettan förblev en gåta.

Fortsättning följer…

Nästa stopp på vår resa blir Coeur d’Alene i Idaho – följ gärna med i nästa inlägg!

Over There – En mor och dotter på väg

Coeur d`Alene, Idaho. Indianland, silver och röda hattar

Montana

Butte, Sheridan, Virginia City och Quake Lake 2003

Från Virginia City till Yellowstone – grizzlyn, gejsrarna, och Vilda Västern känslan

Svårt att lämna Yellowstone

Från Cody till Little Big Horn

Under en resa till Lillooet i British Columbia väcktes frågor inom mig som jag aldrig tidigare formulerat. Vad innebär det egentligen att leva på mark som inte erkänns som ens egen, trots att ens folk alltid bott där? Och hur skiljer det sig – eller inte – från situationen i vårt eget nordliga Sápmi?

Lillooet ligger vackert mellan höga berg och slingrande floder, på traditionellt territorium för St’át’imc-folket. Reservaten som finns där i dag – som T’ít’qʼet First Nation – är bara en liten rest av vad som en gång var ett levande, fritt land för dessa folk. Det jag lärde mig var att marken är helig, inte för att någon religion säger det, utan för att den bär människors minne, kamp och rötter.

Jag trodde länge att ett ”indianreservat” var som en liten by, ett samhälle i staten. Men nu förstår jag att det ofta är tvärtom: staten är något som placerats runt omkring, och folket på marken har aldrig fått välja att vara med. Reservatet ägs formellt av staten, men det är bandet som förvaltar det. Ingen medlem äger mark privat – den fördelas efter beslut i bandrådet. Allt detta sker på land som aldrig sålts, aldrig överlåtits, men som staten tagit kontroll över.

Och ändå lever många med en känsla av att bo ”på nåder”. Inte för att de valt det, utan för att rättssystemet och historien fortfarande våndas med att erkänna urfolkens fulla rätt. Det fick mig att tänka på samerna här i Norden.

Också de har levt på sina marker långt innan landgränser och stater bildades. Också de har fått sina språk tystade, sin renskötsel reglerad, och sin mark dragits ifrån dem steg för steg. Och precis som i Kanada pågår kampen än i dag: för rätt till fiske, jakt, vatten, språk och att få bli lämnad ifred att vara sig själv – som folk.

Jag satt vid en eld utanför ett hus i T’ít’qʼet en kväll, och en äldre man sa till mig:

”Vi lever inte på nåder. Vi lever på minne. På motstånd. På löftet våra farfäder gav sina barn: Lämna aldrig landet, för landet lämnar aldrig oss.”

Det bar jag med mig hem. Mark kan ägas, mätas, stängas in på papper. Men tillhörighet kan bara ges av dem som minns, lever och försvarar jorden de står på.

Jag är bara en besökare. Men jag vet att det minsta jag kan göra är att lyssna, lära och aldrig glömma att vi står på någons mark.

Vi tror att framgång inte bara handlar om att tänka smart – utan om att tänka olika.

När människor med olika idéer, erfarenheter, intressen och bakgrunder möts på en arbetsplats, händer något. Nya tankar föds, perspektiv breddas, och det vi skapar tillsammans blir större än vad någon av oss kunnat göra ensam.

Det kräver mod och lyhördhet att välkomna olikheter, men det är just i den mångfalden som verklig styrka växer fram. Inte trots våra olikheter – utan tack vare dem.

Jag minns en gång då detta blev tydligt för mig. Vi var en grupp människor från olika länder, med olika språk och bakgrunder, som skulle lösa en uppgift tillsammans. I början var det trevande, men när vi började lyssna på riktigt föll allt på plats. Ingen satt på hela lösningen – men tillsammans såg vi något större.

Det blev en påminnelse jag bär med mig: mångfald är inte ett mål i sig. Det är ett levande sätt att arbeta, tänka – och vara människa 🫶

Hundkäxen — så vanlig, men så skir och vacker — är ett sommartecken att älska. I Slottskogen bjuder den just nu på en stillsam fest för både bin, fjärilar och förbipasserande människor med ögonen öppna för naturens poesi.

Klicka här så kan du läsa om hela resan

Det är tidig morgon på gården i Klåddegärde. Solen har just klivit över trädtopparna och kastar sitt första ljus över ängarna. Luften är klar, men vinden är ovanligt kraftig – den sveper in från nordost, rör i trädkronorna och får lönnarnas blad att dansa.

Jag öppnar dörren och möts av suset. Ett sådant där djupt, ihållande ljud som bara uppstår när vinden tar sig fram genom gammal lövskog. Den känns mot kinden, fräsch och nästan lite salt, som om den burit med sig något långt ifrån. Ändå är det något rofyllt över den – som om hela landskapet andas tillsammans med vindens rytm.

Långt borta i gläntan rör sig något. Två rådjur, försiktigt, vaksamt – men ändå hemma här. De verkar inte störas av vinden. Kanske är det vi människor som märker sådant mest. För djuren är detta bara ännu en morgon i maj.

Tog en tripp idag till Töllsjön. Den gyllene sanden, den spegelblanka sjön och de mörka molnen över skogen skapar en nästan högtidlig stämning. Sommaren känns nära, trots det dramatiska himlavalvet.

Fikade. Hade med mig termos med kaffe, macka med ost och en chokladbit. Allt smakar lite bättre när man blickar ut över vattnet och hör vassens prassel i vinden. 

Kikade upp mot himlens skådespel. Molnen tornade upp sig över sjön.
 Ljus och mörker blandas i ett landskap där stillheten råder, men där himlen berättar en egen dramatisk historia. Tänkte att snart får jag väl gå till bilen innan det börjar regna.

En stilla stund bland kackel och kvitter

Idag tog jag med lunchen ut till bordet på altanen. Det blev en färgstark sallad med grönsaker, lite kyckling och ett kokt ägg – enkel mat som smakar extra gott i frisk luft.

Runt omkring mig hör jag hönsen kackla och tuppen gala. Fåglarna kvittrar i träden, som om de också ville vara med och fira att sommaren är här.

Det är i sådana här stunder jag känner mig riktigt hemma. Naturens ljud, dofterna, lugnet. Allt som behövs är en tallrik mat, ett träbord och tiden att sitta ner och njuta av några dagar hemma på gården