PÄ min balkong, dÀr solen Àntligen har visat sig sen igÄr efter flera regniga dagar, observerade jag idag en liten, halvslö humla som kÀmpade för att ta nektar frÄn en ros. Trots det vackra vÀdret verkade humlan vara svag och trött. Jag undrade vad som kan ha hÀnt med den stackars humlan.
Kanske hade den varit utmattad av den ihÄllande regnet och hade haft svÄrt att hitta mat under den blöta perioden. Möjligen hade humlan till och med förlorat energi och resurser pÄ grund av att blommorna hade blivit översvÀmmade och nektarutbudet minskat.
Jag beslutade mig för att hjÀlpa den lilla humlan. Jag tog fram en skÄl med sockerlösning, som fungerar som en ersÀttning för nektar. Försiktigt placerade jag skÄlen bredvid rosbusken och hoppades pÄ att humlan skulle upptÀcka den.
Efter en stund sÄg jag hur humlan sakta började ÄterfÄ energi. Den gick frÄn att kÀmpa för att flyga till att dricka ivrigt frÄn sockerlösningen. Jag blev lÀttad över att se att min gest hade gett humlan den nödvÀndiga nÀringen för att ÄterhÀmta sig.
Detta lilla möte med den halvslöa humlan pĂ„minde mig om naturens skörhet och behovet av att hjĂ€lpa varandra, Ă€ven de minsta varelserna. Ibland kan en enkel handling göra en stor skillnad för nĂ„gon i nöd, Ă€ven om det bara Ă€r en liten humla pĂ„ en balkong đ«¶