Mitt på det mäktiga havet, på det stolta skeppets däck. Står sjömannen tyst, med tårar som rinner längs hans kind. Varje våg som slår mot skrovet är som en påminnelse. Av den distans som skiljer honom från det käraste han vet.
Hans hjärta slits i stycken, av saknaden så stor. Efter torpets trygga famn, där julen är mer än ett ord. Han tänker på hur snön sakta faller, där hemma på hans tröskel. På far och mor som sitter tätt, i ljusens varma sken.
Han minns varje julklapp han fått, varje julsång som sjungits. Hur varje skratt och varje lek har hans hjärta djupt berört. Men här, omgiven av havets obarmhärtiga mörker. Känns varje minne som ett svärd, som skär genom hans själ.
Och trots kamraternas sånger, deras skratt och deras rop. Känns det som han vandrar ensam, på en oändlig, ödslig topp. Julen på skeppet, utan familjens närhet. Är som en evig natt, utan stjärnors klarhet.
Han blickar mot himlen, ber om en stjärna att leda hans väg, Tillbaka till torpet, där julen bär på sann magi. Men himlen är tyst, och havet är kallt. Och sjömannens hjärta är som en öde, förlorad hall.
Så i mörkret han står, med tårar som frusit till is. Och längtar hem till julen, där värme och kärlek finns.